Mamma Eva är ensamstående och försörjer sig och sin 15-årige son genom att dela ut gratistidningar – ett tungt och otacksamt arbete. Lönen är så låg att en födelsedagspresent är oöverkomlig och till och med en lagad måltid en överraskning. Till vardags gäller gröt. Pappan är försvunnen, på många pappors vis. Sebbe gillar inte att gå i skolan av flera skäl. Mobbargänget har utsett honom och en annan klasskamrat till ”bögar” som de förnedrar och förödmjukar så ofta de kan.

Eftersom Sebbe vill undvika det kommer han till skolan så sent och så sällan som möjligt, och hamnar efter i skolarbetet. Strindbergs Fröken Julie är kanske inte heller den litteratur som ligger honom närmast om hjärtat. Den i och för sig välvilliga lärarinnan suckar ”det här går inte längre”. Men att berätta för henne om situationen skulle göra förnedringen ändå värre.

Istället håller Sebbe till i garanterat människofria miljöer som grustag, skrotupplag och rangerbangårdar. Där är han åtminstone fri.

Mor och son älskar och stöder varandra. Där finns en fin respekt dem emellan trots svårigheterna. Men grunden de står på är väldigt skör.

En olycklig incident med en jacka gör att luften går ur både mor och son. Men istället för att rikta sin vrede och besvikelse mot samhället – vem det nu skulle vara – vänder de den mot varandra. Och tillvaron rasar.

Sebbe drömmer om att spränga hela skiten i luften, medan mamma Eva dränker sina tillkortakommanden i ölglaset.